En stol, lite pirr i magen och ett fall. Det hela kunde ha slutat i fiasko. Tur att stålmannen alltid är på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Det var julafton. Granen var klädd, pepparkakorna bakade, nejlikeapelsinerna upphängda.  Hela lägenheten var pyntad och det luktade verkligen jul. Jag och min bästa kompis Tanja skulle få fira jul tillsammans för första gången. Fast den egentliga orsaken till att min familj hade valt att fira jul hemma i år var att jag nyligen hade fått en lillebror som för tillfället bara var tio dagar gammal. 

Tanja och jag satt i soffan, förstod inte riktigt hur tiden kunde gå så oerhört långsamt. Den gick så sakta så sakta att det knappt märktes. Mamma sprang omkring och skulle fixa massor med saker, hänga tvätten, kolla maten som var i ugnen och tjata på pappa som låg och sov på soffan med ursäkten "jag skulle bara vila lite". Jag och Tanja tyckte han var ganska lik Skalman. Inte för att han var grön, men för att han sov så konstiga tider. Sova gör man på natten, inte efter varje måltid. Fast jag tyckte ändå att Skalman var gullig där han låg. Efter en stund reste han sig äntligen upp och stapplade ut i köket för att hjälpa mamma lite med maten.

Nu var det bara två timmar kvar tills tomten skulle komma och jag kände hur spänningen kom krypande upp för benen. Jag kunde verkligen inte sitta stilla. Jag och Tanja började hoppa och springa omkring som en virvelvind i hela lägenheten. Vi lekte att vi var jordens härskare och att soffan var en elak drake som skulle äta upp oss. Man fick inte gå för nära draken för då kunde han spruta eld, så man va tvungen att kasta kuddar på den. Dog den inte av det fick man lov att kasta andra saker och allting slutade med att saker flög hit och dit. Allt var jättekul, och vi hade nästan besegrat draken när mamma kom och förstörde. Jag kan inte förstå varför man ska sluta leka när det är som roligast, och det är alltid mamma eller pappa som kommer och säger att man ska äta, eller man kan göra illa sig om man inte slutar, eller att man stökar ner när mamma just ha städat.

Under tiden vi nu hade lekt hade tiden gått, otroligt nog. Och det var dags att ropa in alla i tvrummet. Så klart var jag och Tanja snabbast in och tog förstaplatsen vid fönstret. Och nu kände jag verkligen hur spänningen kom krypande under mig. Jag ställde mig på tå för att se ut genom fönstret. Snart skulle tomten komma, nu var det bara ett litet tag kvar. Vi stod där i fönstret ett tag, men det kom ingen tomte. Men efter ett litet tag såg jag någonting som rörde sig borta vid busken på andra sidan gatan. En röd liten luva stack upp och snart såg jag hela tomten. Jag tror att han hade gömt sina renar och sin släde bakom busken för att ingen skulle se den. Jag kunde nästan inte tro det, men självaste jultomten stod där utanför mitt hus. Den riktiga jultomten! Tanja såg honom också och nu kände jag att jag inte kunde stå still. Mina ben lydde inte och jag började hoppa. Mamma och pappa tyckte att det såg väldigt lustigt ut verkade det som för dom stod och skrattade. Samma sak gjorde Tanjas föräldrar också. Då, utan förvarning slant min ena fot av stolen. Jag föll, slog "nuppinuppan" i stolkanten, ramlade ner på golvet och då. Samtidigt som tårarna sprutade ut ur mina ögon sprutade det någon annanstans också. Det sprutade och sprutade tills jag var helt torr inuti, men utanpå simmade jag i en sjö av kiss och tårar. Då kom jag plötsligt på att tomten var på väg rakt mot mitt hus. Jag kunde ju verkligen inte låta tomten se att jag har kissat ner mig. Förstod egentligen inte vad jag höll på med men mina tårar kom tillbaka. Och inga krokodiltårar var det, riktiga stora runda tårar rullade ner för min kind. Då plötsligt kom stålmannen, min hjälte. Konstigt bara att han såg precis ut som pappa. Men den gjorde ingenting för snabb som blixten tog han av mig alla kläder, duschade av mig och satte på mig alldeles nya rena, torra kläder. Allt detta hann han göra innan tomten knackade på dörren.

Plötsligt hörde jag en dov knackning på dörren. Jag och Tanja tävlade om vem som kom först fram till dörren och med taktiken "knuffa Tanja in i väggen" vann jag ganska överlägset. Hon blev lite ledsen och klagade på att jag fuskade men det struntade jag i. Sakta tryckte jag ner handtaget och där stod han, livs levande. Min tomte, som jag hade längtat efter i evigheter, eller ungefär 4 timmar om jag måste vara exakt.

Av: Malin Eklund, Ht-02