jag har förlorat både morfar och farfar på en kort tid. Det känns konstigt. De har ju alltid funnits där, alltid, även om vi inte träffats varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem i alla fall. Och ibland spelar jag låten som spelades på farfars begravning, gråter en skvätt och tänker.. de finns kvar, båda två, i våra (mitt) hjärta. jag saknar dem, jättemycket! Livet är ett konstigt fenomen, verkligen..