Idag skulle var jag och Jeanette på skolan för att träffa vår handledare. När vi sedan skulle hem så gick jag Jeanettes väg för att få lite sällskap. För er som känner till Umeå stad ska jag berätta exakt var denna nära-döden-upplevelse inträffade.

Vi kommer och går, på axtorpsvägen och har precis passerad rödljusen vid berghems servicehus (eller kiosken Axtorpet). Vi är påväg ner mot Gammlia längs gång- och cykelbanan som går längs bilvägen när en bil som kommer bakom oss får sladd och bokstavligt talat gör en 180 och kastas över gång- och cykelbanan och rätt in i snö (läs is) kanten 5 (!!) meter framför oss. Jag skriker något i stil med "Helvete" och Jeanette hoppar rakt upp. Hade vi varit liiite snabbare hade vi gått mot en potentiell död eller åtminstonde en jävligt trasig kropp och lång tid på sjukhuset.

Jeanette tar i alla fall direkt fram telefonen och ringer 114 14 och blir kopplad till rätt person. Vi förklarar läget och att det är fruktandsvärt spårigt precis där och att vi hade jävligt tur som inte stod där när bilen kastades in på och över gångbanan. Tjejen i luren lovar att ringa vägverket så att de kan skrapa vägen.

Vad som också ska tilläggas är att den här gångbanan trafikeras väldigt mycket och väldigt ofta så det var en otrolig tur att inte var där precis då. Det hade slutat illa. Andra bilar som kom efteråt fick småsladdar även de så jag antar att denna kvinna hade rätt hög fart också.

Hur som helst så gick ju allt bra. Men idag var ödet på min sida och det var någon som tyckte att jag hade mer att göra här på jorden, vilket någon har fullkomligt rätt i!